Saknaden är stor...
Nu är det snart bara en vecka kvar tills jag åker, längtar massor just nu. Och spänningen är stor, redan ganska nervös. Tänkte ta det lugnt ikväll och bara ägna mig åt mig själv. Lite åt Pyret med förståss. Har ju en del tid att ta igen. Mår nästan lite dåligt över att lämna honom, även om jag vet att han har det bra hos mina föräldrar. Men kommer ändå sakna honom.
Funderat en del på sånt som jag saknar i mitt liv och då blir jag bara mer ledsen. Morfar, den person som alltid ställde upp för mig. Som fanns där oavsett om jag bad om det eller ej. När jag skadade mitt knä, ställde du upp och skjutsade mig överallt. Samtidigt som du dog låg jag på operationsbordet och fick reda på det först 10 timmar senare. Då brast nått innom mig. Sen mister jag det som betytt massor för mig under alla år och som jag fortfarande efter så många år inte kan släppa. Handbollen, det var mitt liv och när jag fick reda på att jag aldrig mer fick spela hanboll då försvann mitt liv. Det gick några år och sen får man reda på att Farmor har canser, ett par månader senare var hon inte där mer. Vad som smärtar mig mest var att hon inte ville att jag och syrran skulle få reda på nått och ville inte träffa oss på slutet. För hon ville inte att vi skulle se den hon blivit. Men det hon allra hellst ville var att Farfar skulle ha det bra, så jag gjorde mitt bästa för att ta hand om honom. Men så fick han en stroke och sen försvann den Farfar som betydde så mycket. Du finns fortfarande där och sprider fortfarande glädje men du är inte den du var och jag plågas med dig.
Önskar nu bara att jag haft det som saknas i mitt liv men vet att jag aldrig kan få er eller det tillbaka. Är bara glad att alla vänner finns där men en grej som saknas vet jag kan komma och önskar bara att det kommer och det snart. Vet vad jag vill och håller fortfarande tummarna. Kan inte släppa och vet inte varför men hoppas bara på att det sker snart för hade behövt det just nu...
Funderat en del på sånt som jag saknar i mitt liv och då blir jag bara mer ledsen. Morfar, den person som alltid ställde upp för mig. Som fanns där oavsett om jag bad om det eller ej. När jag skadade mitt knä, ställde du upp och skjutsade mig överallt. Samtidigt som du dog låg jag på operationsbordet och fick reda på det först 10 timmar senare. Då brast nått innom mig. Sen mister jag det som betytt massor för mig under alla år och som jag fortfarande efter så många år inte kan släppa. Handbollen, det var mitt liv och när jag fick reda på att jag aldrig mer fick spela hanboll då försvann mitt liv. Det gick några år och sen får man reda på att Farmor har canser, ett par månader senare var hon inte där mer. Vad som smärtar mig mest var att hon inte ville att jag och syrran skulle få reda på nått och ville inte träffa oss på slutet. För hon ville inte att vi skulle se den hon blivit. Men det hon allra hellst ville var att Farfar skulle ha det bra, så jag gjorde mitt bästa för att ta hand om honom. Men så fick han en stroke och sen försvann den Farfar som betydde så mycket. Du finns fortfarande där och sprider fortfarande glädje men du är inte den du var och jag plågas med dig.
Önskar nu bara att jag haft det som saknas i mitt liv men vet att jag aldrig kan få er eller det tillbaka. Är bara glad att alla vänner finns där men en grej som saknas vet jag kan komma och önskar bara att det kommer och det snart. Vet vad jag vill och håller fortfarande tummarna. Kan inte släppa och vet inte varför men hoppas bara på att det sker snart för hade behövt det just nu...
Kommentarer
Trackback
